Vi är alla där, vissa mer och vissa mindre. Vi ler och med en fejkglad och gäll röst säger vi det där ja:et till vår motpart fast hela vår insida skriker nej. Såhär i juletid, den högtid med mest press och stress, är det näst intill oundvikligt att inte drunkna i alla måsten eller krav utifrån för att sedan smälla in i ett nytt år fylld av temporär motivation att göra något litet annorlunda. Vi skrattar åt det kollegor emellan när vi är tillbaka på jobbet och drar en lättnades suck för att detta ju ändå måste vara "normalt", alla har det ju så. Men något skaver. Varför säger vi "ja" till så mycket som inte är i linje med våra övertygelser och värderingar?
Berené Brown, forskaren och författaren inom bla skam och mod, beskriver hur hon själv haft en tendens att låta omvärldens förväntan diktera hennes liv och med ett leende på läpparna säga ja till åtaganden som omgivningen förväntar sig. Beslut som på kort sikt stillar ett obehag över att behöva säga nej och därmed värdera sig själv mer, beslut som på lång sikt dränerar och skapar förakt mot omgivningen tätt följt av en känsla av otillräcklighet. Idag har hon en stressring som hon snurrar tre varv innan hon svarar på en fråga eller bemöter en förväntan. En pausknapp i vardagen för att utvärdera vad hon själv vill, beräkna konsekvenserna och ge en uns tid att känna inåt. För att samla mod att leva efter hennes värdegrund och livsmål.
Skavet irriterar men behöver lägga sig. Vi har reaktioner baserat på våra tidigare erfarenheter och lärdomar. Att kontinuerligt köra över de egna reaktionerna vare sig det handlar om julstöket eller alla extrasaker som "hamnar" i knät på jobbet så behöver vi fatta ett beslut att agera utifrån en plats som går i linje med vårt inre. När blev det fint att vara ful mot sig själv? Medvetenhet kring våra reaktioner är avgörande för att veta vilka som ska utmanas och vilka vi verkligen ska lyssna på. Det är när jaget är starkt, när energi finns, när vi på djupet kan titta på vårt liv och le av tacksamhet som vi kan vända oss mot omgivningen och ge vidare av vårt överflöd. Det är inte för intet som syrgasmasken ska sättas på det egna ansiktet först. Är inte det egentligen äkta omsorg? Att leva äkta så att vi håller länge?
Att leva autentiskt innebar för den danska filosofen och författaren Sören Kierkegaard, att välja sina egna värderingar och övertygelser oberoende av yttre påtryckningar eller normer från samhället. Lika aktuellt idag som på 1800-talet. Han kallade det "egen-existens". Att vi finns när vi lever i linje med det som är vår kärna. Det är alltså inte egoism att leva efter sina egna övertygelser. För att det ska ske så är det ett måste att sätta gränser för omgivningen.
Så i stället för att stilla ett djupt inre skav med ett placebo-nyårslöfte likt att blåsa på en skogsbrand i hopp om att den släcks ska jag fortsätta min tradition av att lyssna inåt och ärligt svara på vilka stunder som lämnat efter sig en känsla av välbehag och även identifiera vad jag behöver och vill göra mindre av. Fortsätta leta efter min sanna vilja för att hålla det
I takt med nyårets ankomst, infinner sig ett ögonblick av eftertanke. Mitt nyårslöfte ska inte vara ett högtflygande mål, utan en enkel, men djupgående förbindelse: Att lyssna inåt och svara ärligt på livets frågor. Jag lovar att pausa – använda min inre stressring – och väga mina svar, så att de speglar min sanna vilja. Jag ska våga säga nej för att kunna ge ett helhjärtat ja till det som verkligen berikar mitt liv. Detta löfte om autenticitet och självomsorg är min väg till ett nytt år med djupare mening och lycka som förhoppningsvis även påverkar min omvärld till det bättre.
